bringonthepain

För 10 år sedan så började min mamma att prata lite märkligt. Hon liksom sluddrade lite grann på talet och första gången jag hörde det skrattade jag o frågade henne om hon hade tagit ett glas för mycket. Det var inte mycket sludder, bara litegrann, men det dröjde inte många månader, kanske ett halvår, tills det blev allt mer och tydligare. Hon hade varit hos vårdcentralen och fått medicin mot svamp på tungan men det gav inga resultat. Hon gick igen och fick samma medicinering. Hjälpte inte. Mamma ledsnade på att gå till läkaren o aldrig få svar så hon sket tillslut i det, till den dagen kom då ingen längre kunde höra vad hon sa. Jag minns inte hur det gick till men mamma skulle i alla fall till läkaren och hennes syster fick följa med. Min mammas syster ringde till mig efter det läkarbesöket där det konstaterades att mamma hade fått ALS. En aggressiv form av ALS som sätter sig direkt i de innre organen. Detta var i februari 2006. Sorgen infann sig snabbt i vårat hem. Jag var gravid med mitt första barn. Det ända vi viste nu var att mitt barn skulle inte ha en riktig mormor. För det sa dem på sjukhuset, ALS går inte att bota! I början var min mamma väldigt pigg och allert. Hon var hos våran gemensamma häst flera gånger i veckan efter beskedet om att hon var sjuk. Många o långa promenader tog hon. Men eftersom hon inte kunde prata pga att tungan o svalget blivit förlamat på grund av ALS kunde hon inte heller äta ordentligt. Detta medförde att mamma på hösten 2006 fick sin första lunginflammation. Då hade hon också rasat i vikt pga att hon inte kunde få i sig mat. Läkarna och mamma kom då överens om att operera in ett sondmatnings system direkt in i magsäcken så risken för fler lugninflammationer skulle minska. Mamma klarade av att använda sondmatningen på egen hand och fick alltså vara kvar hemma. Hon fick hemvård. Jag åkte till henne varje dag med min nyfödda dotter. Hon fick träffa sitt första barnbarn mycket. Men nu började hon bli otroligt svag i kroppen. Hon gjorde allt själv med det var svårt att hålla i saker. Och vid det här laget var talförmågan helt borta. Under vintern fick mamma en lindrigare lunginflammation och orkade efter det inte gå ut någe mer. Tack o lov för att jag var mammaledig för då kunde jag verkligen spendera tid med henne. Mamma tog sig dock till min dotters dop i Bromma kyrka. Det var i januari 2007men hon var mager, medtagen och trött. Hon var med på kaffet ett stund och det var ren o skär lycka för mig. Den 8:e mars 2007 åkte jag till min mamma på förmiddagen som vanligt med min dotter, nu drygt 6 månader gammal. Jag fikade, matade min dotter, kramade mammas katt. Mamma fick hålla Alva. Hon var dålig och hade åkt på en ny lunginflammation. Men hon var rätt pigg trots allt. Vi tittade på tv en stund och sen var jag tvungen att åka till hästen. Klockan är 19:00, jag är hemma och telefonen ringer. Det är mammas syster som ringer och meddelar att mamma inte behöver kämpa något mer. Hon har avlidit i sitt hem i sviterna av sin senaste lunginflammation. Allt efter det är väldigt suddigt, men min pappa kör mig hem till mamma så att jag kan ta ett sista farväl. Jag har nog aldrig gråtit så mycket. Min älskade mamma. 

Min mamma dog 13 månader efter att ha fått diagnosen ALS. ALS är i dag en dödsdom till den som får diagnosen. Ingen vet hur länge eller kort tid man kan leva med den. Inget tyder på att den ska vara ärftlig, men det finns inte tillräckligt med forskning och information om denna sjukdom. Det är ytterst få i världen som drabbas men när man har sett ALS härja genom en människa man håller kär önskar man inte det ens på sin värsta fiende. "The icebucket challenge" är ett sett att nå ut o få folk att läsa om ALS, skänka donationer till forskningen, höja intresset och skapa debatt. Men sluta inte när ingen längre utför utmaningen. Jag hoppas att tack vare den här insatsen av människor runt om i världen ska i slutendan leda till mediciner eller rent av botemedel så ingen annan ska behöva vara med om det som jag o min mamma fick uppleva. 

Jag kommer alltid att sakna min mamma på ett väldigt djupt plan. Hon blev 55 år gammal och inte en dag passerar utan att jag tänker på henne.